Här kan ni följa mina förberedelser inför "The toughest footrace on earth" Marathon Des Sables. Ett lopp om 25 mil genom Sahara.
Jag började springa sommaren 2009 när jag förlorade min dotter Lisa 14 år. Det var min kompis Fredrik som fick med mig ut på löprundor. Löpningen har varit en enorm hjälp i mitt sorgearbete. Idag har jag ett fungerande liv och jag älskar livet igen.

Så ofta jag får tillfälle föreläser jag om min väg tillbaka till ett fungerande liv och de verktyg jag använt, förberedelserna inför mitt äventyr i öknen i april, min löpning, inspiration, mål och målbilder.
Lisa pratade ofta om att hon ville bli barnläkare. Jag tror hon hade kommit att arbeta för Läkare Utan Gränser. En organisation som jag tycker är fantastisk och som hjälper så många. Nu vill jag hjälpa dem. Därför har jag startat en insamling. Stöd insamlingen till Läkare Utan Gränser genom att satsa valfritt antal kronor. Ett bidrag lämnar ni genom att klicka på bilden "Läkare Utan Gränser" till vänster.


söndag 11 november 2012

Veteran SM - Är jag gammal?


Jag har i och för sig spelat Oldboysfotboll i 11 år. Men veteran låter väldigt gammalt. För jag har ju bara sprungit i tre år. Känslan när jag anmälde mig till veteran-SM i marathon, gubb-SM enligt vissa, var därför att ja blivit gammal. Men väl på plats i Bromölla försvann den känslan direkt när jag såg de pigga grabbarna som ställde upp i klass M 75 år. Det är häftigt att man kan vara 75 år och springa ett marathon på 4:36. Jag insåg då att jag har många år kvar som aktiv löpare.    


Vi var tre glada grabbar (jag, Håkan och Tomas) som kom i god tid innan loppet i Bromölla. Arrangörernas gratisfika hägrade. Vädrets makter såg ut att vara med oss. Redan på parkeringen träffade jag Daniel som nu efter att inte fått springa New York marathon skulle göra en satsning mot sub 3 i Bromölla. Daniel sprider alltid en härlig positiv energi. Själv var jag osäker på formen. Men känner mig så väl att jag visste att när startskottet gått skulle jag inte kunna stoppa mig från en satsning mot pers. Och så blev det. Kroppen och benen kändes helt ok. Första milen gick på 44 min och halvmaran på 1:32. Efter en liten svacka vid 25 km piggnade jag till vid 32 km och började plocka placeringar. Tittade på klockan och fick hopp om att det kunde bli under 3:05. Men vid 39 km slog krampen i baksida lår till. Fick korta steget och försöka parera kramphuggen sista kilometrarna mot mål. Det blev ett nytt prydligt pers på 3:06 som räckte till en 5:e plats i klass M45. Grymt nöjd njöt jag av glöggen som serverades i målfållan. Klassen vanns på imponerande 2:48. Även Daniel persade på 3:02 och Tomas satte nytt pers med 3:27. Daniel fick sm-silver i M35. 
En stor eloge till arrangören Ryssbergets IK som gjort ett fantastiskt bra jobb.     

2 kommentarer:

  1. Än en gång grattis till en fantastisk tid!! Du är ju storform, veteran eller inte :)

    SvaraRadera